TP Linnekulla (20/09/2015)

Så var jag tillbaka i min ordinarie orienteringsstil. Långsam löpning (formen är fortfarande djupt nere i källaren och hädanefter kan allt bara bli bättre), mystiska och mycket tvekande vägval (jo men varför inte kolla kartan nu igen? det har ju säkert gått 30 sekunder sedan jag kollade den sist? så får jag vila benen lite också???). Småmissar mest hela vägen och så någon större miss (typ vid 9an)(det är SÄKERT fel på kompassen).

Mitt problem är att jag väljer fega vägval. Jag borde nog springa mer rakt på. Men så är det den där jämra skogen. Den står i vägen! Den hindrar mig med sly och kärr och bäckar och sånt som på kartan ser jobbigt ut - och så försöker jag undvika det jobbiga och hamnar på långa omvägar som sedan visar sig vara ännu slyigare och blötare och snårigare än det hade varit att gå rakt på.
Det är skönt med självinsikt. Nu gäller det att göra något med denna kunskap också...

Jag var sur, trött och arg när jag äntligen hade hittat 2an (som behagade ligga längre västerut än jag ville). Jag var väldigt sugen på att ta den avkortade banan. Men vägen tvärsöver till 7an som jag i så fall skulle sprungit såg också jobbig ut, och jag tänkte att meningen med hela den här utfärden i alla fall var att få rejält med motion. Så jag lovade mig själv att belöna mig med mycket ostbågar och godis på kvällen ifall jag sprang hela långa banan, och sedan fortsatte jag min långa färd.
(jag hade ätit ostbågar och godis även om jag hade tagit den avkortade...men med väldigt mycket sämre samvete)