Gotlands 3-dagars E3 (09/07/2015)

Jahaja. Så var det då dags att visa upp min sista etapp. Det är inte kul, vet ni.
1a kontrollen var i samma område där jag igår hade slarvat bort orienteringen till min då femte kontroll. Nu försökte jag verkligen vara noggrann, men hade efter en stund gått för långt utan att hitta min kontroll. När jag nu ser rutten så syns det tydligt att jag HADE gått rätt. Jag gick rätt på kontrollen, men såg den inte. Fattar inte! Måste ha passerat inom några meter från den... Sen blev det värre. Gick norrut för att läsa in mig från kärret och stigen runt det. Gick ut i fel riktning. Fattade ingenting och hade rätt vad det var kommit tillbaka till startpunkten igen. Lajbans. Läste in mig igen och gick ohyggligt långsamt framåt, typ kröp, till första kontrollen och hittade den. Puh. Men redan nu hade det gått löjliga tjugo minuter, och detta var långdistansetappen. Jag kved inom mig och fortsatte mot 2an. Den hittade jag (!).

Sen började det verkliga eländet. Jag vet inte vad jag höll på med vid 3an. Jag såg husen, men var för nära dem, kunde inte förstå höjderna jag hade gått över och hade till höger om mig. Åt lite blåbär (det fanns rikligt med dem...) och gick tillbaka mot stigen. Och då hittade jag 3an. Studerade kartan och det stiglösa landet framför mig. Hur i herrans namn skulle jag någonsin kunna hitta 4an? Jag försökte följa höjderna. Men det var INTE lätt - de var definitivt inte tydliga i verkligheten (ekvidistans 2,5 meter innebär väl just det??). Verkligheten hade dessutom egenheten att vara beklädd med högt blåbärsris och ännu högre (upp till låren) ljung och det gick knappt att ta sig framåt.
Jag trodde jag hittade ett stigkors på vägen (och det gjorde jag också), men det var mycket otydligt. Därifrån gick jag i fel riktning, så när jag efter lämplig sträcka tyckte att jag skulle hitta kontrollen på en höjd var jag mer än 100 meter fel. Höjderna var små och diffusa och ingenting kändes rätt. Plockade några blåbär till och pratade med en annan kvinna i min ålder som också hade gått länge och letat efter samma kontroll som jag. Eller om hon hade blivit kvar i skogen sedan 2-dagars helgen före - det vet jag inte. Hon plockade också blåbär. Till sist (hallå? jag hade varit ute i 45 minuter eller nåt redan och inte hittat fjärde kontrollen...) beslöt jag mig för att bryta och ta mig mot mål. Till och med det var lättare sagt än gjort - jag var ungefär så långt bort från mål jag kunde komma. Jag gick norrut på kompassen och tänkte att jag skulle nå den där asfaltsvägen någon gång förr eller senare. Det tog riiiiiiktigt lång tid att nå den där vägen, och några gånger funderade jag på om jag hade råkat komma över till fastlandet utan att jag märkt något. Terrängen var fortfarande riktigt jobbig att ta sig fram i också. Men jag nådde vägen till sist. Och vätskekontrollen, där jag drack vatten fast jag inte riktigt vet om jag hade gjort mig förtjänt av det. Och kontrollerna på andra sidan vägen (Håkan sa att de var de svåraste...) funderade jag inte ens på om jag skulle försöka hitta - jag joggade väg tillbaka.

Så. Det var storyn om Carolina på Gotlands 3-dagars. Förstår ni nu att jag tar Ö1 eller möjligen Ö2 nästa gång??