Panvåren (2013-03-03)

Det är länge sedan jag sprang banan som jag kommer inte ihåg allt, men följande är på sin plats att nedteckna:


Först och främst så visste jag ju, sedan vinterlägret, att det var löjligt svårt att springa orientera här. alltså hade jag bestämt mig för säkrast möjliga vägval oavsett hur långt jag skulle behöva springa.


K1-4: Över förväntan
K5: Om man bortser från det lilla faktum att jag sprang mot K6, får jag ändå säga att det gick utmärkt.

K6: Like a pro! (Så att jag i efterhand undrar om jag hängde på någon...)

K9: Den här underbart grova missen är ju episk - den tar liksom aldrig slut! Och här minns jag i detalj hur planen var och hur jag följde den. Jag räknade nogrannt mina steg och när jag såg stigen som svängde söderut blev jag otroligt konfunderade över att det var en parkering där. för det var det minsann inte på kartan. Och eftersom jag följt en stor stig och räknat så noga kunde jag ju inte vara fel. Till slut lät jag förnuftet segra och vände tillbaka och då kom Anders Gärderud farandes med vind i steget och stål i blicken. Sedan var jag uppenbarligen så star struck att jag inte kunde hitta kontrollen, men man ser ju att jag var ganska nära...

K10: fortfarande lite långa steg verkar det som eftersom jag fick vända tillbaka.

De sista kontrollerna gick ju väldigt bra, men om jag ska vara ärlig har jag för mig att det var en tendens till spårsnö som hjälpte till.