TPIF Finstorp (14-03-2015)

Längesen man var i skogen, vilket märktes på både ben och huvud, allra mest benen.
Kom helt fel redan till ettan, och gick dumt nog inte ut på stigen fast jag var nära och såg den, trodde ju att jag var så nära...
Sedan gick det sakta och rätt till fyran, där jag varken kunde se bäck eller kontroll och började tvivla på ett existensialistiskt vis.
Vid 6-an ville diket aldrig ta slut, fast det visade sig inte vara dikets fel.
Hittade inget släpspår mot 8-an utan fick stega, men jag visste ju att jag inte passerat diket så det klarade sig.
Sedan flöt det på fint förutom att jag sprang lite förbi 11-an.