Jättemilen (11-11-2012)

Först måste jag säga (skrika) följande: JAG VANN, JAG VANN, JAG VANN! (här följer en liten lyckodans).

Sedan måste jag ju säga att vi bara var två startande i min åldersklass. Och att den andra tjejen hade kortare ben än mig (i och för sig brukar jag ju normalt sett bli slagen av de med kortare ben...). När jag ändå är inne på erkännande kan jag meddel att jag blev slagen av de båda D40 som sprang samma bana (men i egen klass), och av samtliga 16-åriga herrar utom två (och några som inte fullföljde) och av två tredjedelar av H60.

Nu åter till rutinerna:
Dags för andra ultradistansen på åtta dagar. Förutsättningarna var mulet, ca 8 grader och fortfarande aningens ont i benen efter förra helgen. Terrängen visade sig vara betydligt snällare än skånska i allmänhet och Hyltes tvåmila i synnerhet. Till och med hyggena var snällare (då var de ändå kryssade som "farligt område")

Som vanligt tar jag lite tid på mig i starten. Eller snarare, mitt nya orienterar-jag ser till att tvinga mig till att ta mig tid för att reda ut vart jag är innan jag sätter av.

Efter 1:an blev jag upphunnen av maken och vi sprang tillsammans ett tag vilket resulterade i en miss till 2:an.

Därefter blev det egentligen aldrig några missar. Jag gör iofs väldigt säkra vägval, t ex till 8:an går jag en onödigt lång väg, men jag tror inte att jag tappar så mycket tid på det, jag kan springa snabbare och behöver inte kolla av kartan hela tiden. Så småningom hoppas jag kunna gå rakare OCH springa snabbare, men där är jag inte riktigt ännu.

Det var jobbigt på slutet, och det gick så klart ännu lite långsammare, men ett par kontroller till hade jag nog kunnat klämma.

Ultradistans är grejen. Helst skulle jag vilja springa en varannan vecka och vanliga varannan!

(Sa jag att jag vann - jag som alltid kommer sist, bokstavligen, vann!)