TP Frostavallen (08.03.2014)

Första orienteringen på riktigt länge. Formen är (pga eländig hosta) på botten, och som en ren chansning frågade jag tonårssonen om han kunde tänka sig att följa med på TP-orientering och springa korta banan tillsammans med mamma? Det ville han! Jag fick litegrann sätta mig på en stol för att hämta mig från förvåningen. Det är inte ofta han följer med ut i skogen numera (snart 15...) och orientering har han hållit på ungefärlig öppen 1-klass.
Men nu lät jag honom bestämma hur vi skulle springa. Det var kul att följa honom, faktiskt! Han fixar nog mer än öppen 1 nu (om det bara är sol och fint i skogen). Som man kan se på rutten gick han helt på säkerhet - vägar, uppfångande saker. Det man inte kan se på rutten är att det hela var lite av en intervallträning. I skogen drog han på som en hjort över stock och sten i högsta fart ("det går inte att småjogga i skogen, mamma, man måste hoppa"). Där hängde jag inte med. Men på vägarna var det tråkig joggning som gällde, och då stannade farten upp till snäppet över långsam promenad och där fick jag i stället driva på lite.

Kul, detta, att följa med någon som inte längre måste lyftas över stenmurar och bäckar, och som börjar fatta egna beslut i skogen. Hoppas han följer med fler gånger. Nästa gång planerar vi till hösten 2016?