Bosarpadubbeln dag 1 (18.08.2012)

Premiär med min så hett efterlängtade GPS-klocka, och förväntningarna var stora på att rutten skulle spelas in bättre än när jag kutat runt med iPhonen på armen och hoppats att Runkeeper gjorde sitt jobb.

På väg till 1:an gjorde jag ett försök att pressa mig ner under elledningarna, men där var en djungel! Hittade vägen och en höjd som jag tyckte passade, men hade jag kollat kartan lite noggrannare hade jag sett att det var för nära vägen. Vred på huvudet och fann den rätta.

Bra till 2:an och till 3:an fast, jag måste gått precis förbi den och kom lite väl långt. Förklaringen till att jag kom så långt innan jag insåg att det var FÖR långt är att jag inte lärt mig att "två streck, mellanrum, två streck" betyder _otydlig_ stig. Nu vet jag!

Riktning blev lite svag till 4:an men kontrollen var hyfsat synlig så det gick bra ändå. Till 5:an däremot gick jag verkligen spikrakt och när jag sprang nerför backen såg jag den på långt håll. Härligt att få känna sig lite duktig ibland.

Inga problem att ta sig över det öppna stycket, men sedan tycker jag att det är svårt att veta att jag går in på rätt ställe i det gröna område som omslöt 6:an, men det funkade hyfsat tack vare att det var lite gläntor.

På väg till 7:an gick jag för första gången efter en beståndsgräns och det gjorde mig återigen mäkta stolt även om jag fick söka lite efter kontrollen. I ren och skär glädje gick jag ganska rätt på 8:an och sedan gjorde jag små delkontroller (gläntan, stenmurshörnet och jakttornet) för att hitta till 9:an. Jag bestämde mig för att springa på vägen runt åkern om det visade sig vara högt gräs. Det var det och jag fick äntligen lägga på en rem.

Jag antar att jag måste bli en bättre orienterare för att kunna springa snabbare i terrängen, för i dagsläget måste jag hela tiden läsa av kartan i verkligheten för att inte springa för långt, men när jag väl följer en väg kan jag slappna av lite och kuta på.

Strax innan 9:an hittade jag ett käkben från något djur som jag funderade på att ta med till barnen som var inlämnade på barnpassningen, men avstod eftersom jag uppenbarligen har nog med mig själv när jag sladdar omkring bland stenar och rötter.

10:an låg inne i tät, tät granskog och när jag kom till stenmuren visste jag inte riktigt hur långt upp jag var så jag beslöt mig för att gå in från vägen. Fast det var lika omöjligt där och jag missbedömde avståndet och letade för nära vägen efter kontrollen.

Till 11:an fanns det återigen mycket att läsa in sig på, fast jag slarvade lite och hoppade över sista stenmuren fast jag borde sett att centrum på ringen ligger söder om den öst-västgående stenmuren.

De två sista kontrollerna låg efter en liten smal stig, jag hade förväntat mig något mer vägliknande men det var ju jag, det.

Eftersom det här var en medeldistans hade jag till och med ork till en rejäl spurt!

Som vanligt tyckte jag att det hade gått fantastiskt bra (jag gjorde ju faktiskt aldrig några grövre missar där jag irrade runt i femton minuter utan att ha en aning om vart jag var) och som vanligt hamnade jag klappsist!

Tur man är utrustad med ett positivt sinnelag :-)