Höstyran I (29-09-2012)

Medeldistans i mossmarkerna norr om Perstorp. Det regnade och var blött och just det blev temat för helgens orientering. Blött.

1: Ut i skogen till den mycket exakt uppmätta startpunkten. 168,72 meter från startfållorna om jag minns rätt. Bestämde mig för astt göra det lätt för mig och köra så säkert som möjligt. Alltså gav jag mig ut på vägen och sprang in från stenmuren. Det var tydligen inte tillräckligt säkert för jag drog iväg upp på fel kulle. Jag hade i alla fall vett att läsa in mig rättoch kunde ganska snabbt springa till kontrollen.

2: Ut till vägen igen och in från säker punkt. Inga problem. Där kom jag i kapp en äldre man modell större. Vi träffades på igen redan vid kontroll nummer...

3: En kontroll som låg ute i ett område med midjehög vass, väl dold. Jag gick ganska rakt på, men mannen jag träffade på vid 2:an hade inte samma tur. Han skrek och svor om och om igen på ett fruktansvärt otrevligt sätt. Direkt när jag hörde honom tänkte jag att det måste vara mannen som maken stötte på i skogen under förra helgens Hötsflås. Han hade beskrivit honom som att han lät som någon man INTE ville möta vare sig i skogen eller någon annanstas. Det var inga vackra ord och jag försvann tyst och lite lätt hukande ut från området och innerst inne hoppades jag att han inte hört pipet. Jag log lite uppmuntrande mot den kvinna jag mötte på väg till kontrollen som såg lite chockat åt Tourette-mannens håll. Han skrek och svor fortfarande.

Sedan stress sprang jag mot fyran och hoppades att han inte skulle förpesta min bästa stund i veckan - den när jag är ute och orienterar - mer. Nästan framme vid kontroll nummer...

4: ...stötte jag på kvinnan från 3:an. I ett rent löpmoment passade jag på att fråga vad hon tyckte om mannen och hon sa att hon aldrig att hört något liknande och att hon var tacksam att inga barn eller ungdomar var i närheten. Anledningen till att jag frågade henne var att jag ville dubbelkolla om det var jag som hade en alldeles för frireligiös inställning till min underbara hobby. Innan vi skiljdes åt sa kvinnan att hon inte visste vem mannen var och att han hade fortsatt att svära lika intenisvt ända till nästa kontroll.

5: Första biten fram till vägen gick i sankmark och diken som var förrädiska, de såg inte så blöta ut, men de var väldigt, väldigt blöta. När jag svängde av vägen fick jag för första gången uppleva en snitslad stig. Det var nog tur det för det var en knappt synlig stig. När stigen tog slut fortsatte snitslingen, vilket förvirrade mig väldigt. Till slut lyfte jag blicken och såg kontrollen rakt framför näsan. Men faktum kvarstår - varför fortsatte snitslingen? Stigen var ju slut på kartan, borde inte snitslingen slutat då också?

6: Nu var det fullt med folk och det var egentligen bara att följa strömmen ner i en djup grop på ett hygge.

7: Följde släpstigen och svängde sedan ner i ytterligare en djupgrop för att ta kontrollen.

8: Hastade i väg lite väl snabbt från 7:an och när jag inte fick stegen att stämma sprang jag tillbaka ett tiotal meter för att ställa mig på ett säkert ställe och ta ut ny riktning. Jodå, jag hade varit på rätt väg, men hade väl räknat tokigt. Hittade kontrollen utan problem. Nu var det dags för mosslöpning!

9: Det började bra, typ de första 10 metrarna, sedan tappade jag uppenbarligen riktningen. Inte för att jag märkte det förrän det var sent. Grejen var att mossen tungsprungen, så klart, och helst ville man pricka tuvorna. Gjorde man inte det sjönk man ner rejält. Mossen var också bevuxen med klonade träd i ett regelbundet mönster. Så fort jag blinkade tappade jag bort mitt riktmärkesträd och, tja, då fick man ju springa lite på känsla - och det vet vi ju sedan tidigare att mina känsla inte är i klass med en brevduvas i alla fall... Det var i alla fall lätt att läsa in sig på åsen och jag kunde ta kontrollen från mossens nordöstra hörn istället.

10: Inte vet jag vad jag gjorde annorlunda men nu gick jag spikrakt rätt på kontrollen. Över samma mosse igen, lika blött och eländigt men nu kanske jag inte blinkade?

11: Ut i träsket igen. Kom lite snett, men här fanns ju en tydlig uppfångare så det var inte så svårt.

12: Som tur är vet jag ju att alla vägar leder till sista kontrollen annars hade jag nog haft lite svårt att hitta den. Sedan var det ett långt skönt upplopp.

Direkt efter mål gick jag en sväng och hittade en man som såg ut som den svärande mannen jag stött på vid trean. Jag frågade om det stämde att det var han jag stötte på. Jo, det var det ju och sedan hade vi ett sansat samtal där jag med ett glatt leende berättade att jag visst förstod att man kunde svära alla ramsor i världen, men gärna tyst för sig själv. Han muttrade att det var ju inte mig han svor över och jag svarade att jag var tacksam över det, men att jag ändå kände att det inte riktigt passade in bland barn och ungdomar en trevlig dag i skogen. Han var inte alls otrevlig när jag pratade med honom och jag hoppas att han kanske lugnar ner sig, eller åtminstone övergår till mer dämpade svordomar i fortsättningen.