TP Dagstorpssjön (2013-03-16)

Jag sprang med min nya SI-pinne idag, SI-card 11. Och den var ju snabb och käck på alla kontrollerna. Utom en - där min pinne lyste upp snällt men kontrollen inte pep. Det är lite trist när man inte kan lita på att SI-pinnen ska fungera - jag bytte ju ut den gamla för att den inte längre funkade på alla kontroller, och så gör inte den nya heller det för att den är FÖR NY. Typ.

I vilket fall som helst så var jag ute och virrade en del idag. Det gick bra fram till 4e kontrollen. Sen på väg mot 5an vek jag av en del åt väster. När jag gick över staketet så var det vid en höjd, dock inte den jag borde varit vid utan 100 m längre västerut. Och sen fick jag inte ihop kartan alls. Sprang mot den stenmur jag såg (och kollade då inte kompassriktningen...) och blev helt förbryllad när det var en tydlig höjd framför stenmuren och dessutom ett staket framför stenmuren som inte fanns på kartan. Väl över stenmuren fanns där dessutom en väg... Per Rydberg var med mig på detta äventyr och vi konstaterade var vi var och förfasades över hur fel vi var. OK, bara att göra om och göra rätt. Väl uppklättrad till 5an så fungerade alltså inte kontrollen. Väntade in Per för att se om den pep för honom, vilket den gjorde. Jaha, bara att fortsätta. Och nu tänkte jag springa norrut och runda höjden till vänster innan kontrollen skulle sitta i en brant. Tyvärr sprang jag aningen nordöst. Där fanns också en fin höjd att runda. Men givetvis satt ingen kontroll där, för jag var på fel höjd. Återigen över 100 meter fel eller så. Här fanns andra små branter att upptäcka, men ingen kontroll. Och återigen hade jag Per R med mig och återigen konstaterade vi hur fel vi var och förfasades över hur långt vi skulle få springa för att komma rätt. Och så hittade vi 6an.

Fast efter det så hade jag inga problem med resten av kontrollerna faktiskt. De pep fint som de skulle. Per tappade jag bort efter 7an. Jag kan ju sucka lite över mitt vägval till 10an, där jag efter bäckövergången inte såg den fina stigen som hade varit lättast att ta uppför det branta partiet. I stället klättrade jag rakt upp, över stenarna. Jag fick hålla i mig med händerna vid några tillfällen för att inte trilla baklänges. Det är spännande med orientering, det är det.