OK Vilse 87:s kvällstävling (28.06.2012)

Jag visste redan när jag startade att det var hybris att starta en svart klass på en "riktig" tävling, men eftersom jag var väldigt nyfiken på HUR svårt det faktiskt var så ville jag prova. Friskt vågat - hälften vunnet och allt det där.

Så snart jag vänt på kartan insåg jag att det skulle bli svårt för mig att hitta kontrollerna.

1: Jag gick av stigen på rätt ställe och hade sedan inga större problem, men å andra sidan var det ju en mindre kö till kontrollen så var det lite svårt att missa den.

2: Att se den här evighetssträckan var mentalt nedbrytande! Hur i hela friden skulle jag klara av att ta mig dit? Som vanligt slog det mig inte att jag skulle gå ut till vägen och springa den långa vägen. Så här i efterhand inser jag ju att det är det jag skulle gjort, då skulle det gått snabbare, jag skulle känt mig säkrare och fått en bättre start. Nu stretade jag på rakt genom skogen, över berg och dal och mässade "Jag är här för att lära mig!" hela tiden. Jag försökte dela upp etappen i delsträckor och ta en i taget. Till slut kom jag ut till vägen där vätskekontrollerna fanns och jag gav mig av mot nästa delmål. Då blir jag plötsligt helt desorienterad och kan inte placera mig exakt på kartan. Jag var nästan framme vid den nästa sista vätskekontrollen (om man tänker att den mest östra är den sista) och ser att det är en tydlig T-korsning. Den tydliga T-korsningen kunde jag inte hitta på kartan. Nu ser jag att vändplatsen var ett litet gultområde och att rakt söder ut från den gick en mycket mindre markerad väg/stig. I verkligheten upplevde jag den som en lika stor väg som den jag kom i från och på kartan syntes den knappt. Well, en lärdom rikare. En annan var, för övrigt, att jag måste ha myggmedel på nästa gång, för jag fick inte läsa kartan ifred och redan nu kände jag mig redo att ge upp! Jag satte sedan kurs mot den sista kontrollen för att få det verifierat att jag var på rätt väg och när jag var säker bestämde jag mig för att försöka köra så safe som möjligt för att slippa uppleva den totala förvirringen igen. Men när jag skulle den sista biten till kontrollen var det dags igen. Här fanns en helsikes massa stora stenar och den enda kontrollen jag hittar är inte min. Till slut tar jag vägen ner till vändplatsen i söder och inser att om jag följer den och ger mig rakt norrut från 90-graderskruvan så har jag goda möjligheter att hitta kontrollen. Den taktiken funkar finfint och jag piggar på mig lite.

3:an var kort och snäll och humöret stiger ytterligare..

4: Här hade jag en plan som jag följde: först över stenmuren, sedan hitta stigen, följa den till skogsvägen, ta skogvägen runt vårmarken, gå på kompass till höjden. Det gick som planerat fast det var mest ett klättrande och kravlande över stock och sten och nu var jag evigt trött på att inte kunna springa.

5: Över två stenmurar och hasa ner för rejäla branter igen. Men från sista stenmuren till kontrollen tänkte jag inte tillräckligt klart utan hamnade mitt i hallonsnåren och misströstade så enormt att jag knappt blev glad när jag till slut nådde kontrollen. Nu hade jag varit ute i drygt en timme och inte ens tagit hälften av kontrollerna.

När jag såg att 6:an låg långt från en tydlig ledstång kände jag att resten av kontrollena skulle bli samma kamp och jag ville hellre springa mig trött och bestämde mig för att ge upp och springa till målet.

Det kändes surt, men efter att ha fått lite distans är jag ändå glad att jag klarade den långalånga sträckan till 2:an och nu vet jag lite till om kartor och verkligheter!