Kretsmästerskapen (2013-06-09)

Drog fasligt snett redan från startpunkten - MEN! insåg det redan när jag kom fram till första vägen och sedan gick det rätt ok ändå till K1.

Till K2 gjorde jag ett osannolikt dumt val - jag skulle så klart fortsatt nordost och sedan sprungit vägen mot K2.

K3 var lurig eftersom jag inte märkte när jag sprang över stenmuren in bland rösena, men eftersom, jag höll riktningen bra såg jag kontrollen i ögonvrån.

Till K4 var det bara att bita ihop och pressa sig igenom det gröna och eländiga och det var verkligen snårigt - högst osäker på att det lönade sig, men jag var ändå nöjd med hur jag höll riktningen och att jag kom rakt på kontrollen.

Första delen ut från fyran var täckt av fällt sly och ett elände att traggla sig fram igenom, men vägen och riktningen blev bra, däremot läste jag in mig fel på höjdkurvorna när jag skulle ta K5 och fick backa tillbaka lite.

Drog snett på väg ut från femman igen - planen var att jag skulle komma ut där de två vägarna gick ihop till en. Nåja, så blev det inte riktigt och Åkesson sprang haltandes i från mig. I den här sporten gäller verkligen att "det man inte har i huvudet får man ha i benen"... In till K6 blev jag osäker, men nådastöten kom när jag skrämde upp fyra vildsvin. Först var jag tvungen att stå och titta på dem ett tag och sedan vågade jag inte fortsätta åt det hållet (som ju faktiskt var kontrollhållet) och när jag drog igång maskineriet igen hade jag i princip ingen aning om vart jag var på väg, men läste in mig på dikeskröken igen. Här förlorade jag minst fem minuter.

Mycket nöjd med K7 och K8, men jag var trött, trött, trött och fick gå i uppförsbackarna. Dessutom fick jag en pinne in i utsidan av ljumsken på väg till K8 och det gjorde ont som attan. I måln insåg jag att det blivit en sju cm reva som blött ganska ordentligt.

Vägen till K9 är intressant eftersom jag kan svära på att jag inte sprang över stenmuren (den hade jag nämligen som riktmärke på ifall jag skulle stega för långt) alltså trodde jag att jag hade dragit ännu längre österut. Jag vet inte om jag ska lita på mig själv eller GPS-spåret. Oavsett vilket sprang jag för långt, "det man inte har i huvudet..." und so weiter.

Sedan kom "tamtaratamtaaa": Segersträckan! Och nej, den var varken svår eller lång och det var dessutom nedförsbacke. Men jag vann den!

Totalt sett kan man konstatera att jag inte kom sist, inte ens näst sist (tredje sist) och att jah "bara" var 15 minuter efter segraren.

Nu jäklar ska konditionen byggas!