Romeleträffen - Medel (2014-03-29)

Betydligt lättare orientering denna veckan, men jobbiga backar, så andningen pallade inte med riktigt.

Jag och Benjamin hade samma bana, jag fick rädda honom några gånger under banans gång, men vad gör man inte för sina klubbkamrater :)

Började med ett säkrare vägval till 1:an än att bara gå rakt på. Undrar dock om södra stigvalet (förbi bebyggelsen) hade varit snabbare, då det var jäkligt blött söder om kullen vid 6:an. Träffade på Benjamin här som var lite vilse för första gången.

Till 2:an drog jag lite åt väster då jag hängde Benjamin och en D21, men gick såklart till fel sten.

Det var en väldigt fin och snabblöpt stig öster om det gröna till 3:an. Benjamin körde rakt igenom, men vi kom fram typ samtidigt.

Till 4:an gassade solen i ryggen, och jag höll på att omkomma av värmeslag.

På väg till 5:an kom jag förbi en sten med en pinne och kontrollmarkering. Då jag trodde att jag var närmare 5:an, så fick jag för mig att kontrollen var felplacerad. Men det visade sig att det var jag som var för långt västerut. Och kontrollpinnen skulle användas till morgondagens banor fick jag veta efteråt av Jan Jönsson (som var bankontrollant).

Till 6:an ville jag undvika det blöta som jag gick igenom på väg till 1:an. Men det var jäkligt risigt på andra sidan bäcken också (träffade också på Benjmain här som behövde en hjälpande hand). Jag hade nog vunnit på att bara gå rakt på till kontrollen istället.

7:an var lätt att missa (det kan Luccia intyga). I första anblick trodde jag att den skulle vara i stigmurskorsningen, vilket den inte var...

8-9 inga problem.

Det gick väldigt långsamt till 10:an. Men satsade på att gå rätt istället för att irra runt.

Ut från 10:an gick det jäkligt snabbt i nerförbacken. Så snabbt så att jag inte reagerade på att jag flög förbi vägen med alla tornen. Jag kom ner till det gula hygget, och hade ingen aning vad det var för något stort gult fält som jag hade till vänster om mig. Osäkerheten gjorde att jag fortsatte med betydligt lägre tempo till 11:an.

Till 12:an gick det långsamt. Det var mycket mer blött runt bäcken i det gulprickiga området än vad det ser ut på kartan. Höll dessutom på att landa pladask i kärret, hjärtat hamnade i halsgropen, men jag lyckades parera fallet i sista sekund..

Både Evelina och Sofie klådde mig på upploppet. Det går ju inte för sig, så jag får se till att sprinta bättre nästa gång.