TP Finstorp (15-03-2014)

Det gick väldigt, väldigt långsamt...
Det berodde på 1. jag har ingen bra kondis nu efter ett antal veckors hostande och icke-tränande och 2. jag hade någon slags inofficiellt VM i urusla beslut vad gäller vägval och orientering.
Det är knappt jag orkar kommentera eländet.
Anledningen till att jag höll på att valsa runt vid den egentligen toklätta 2a kontrollen var att jag följde fel släpspår in från vägen och missade stigen jag borde följt upp på höjden. Mitt släpspår försvann i intet och jag tyckte livet var jobbigt.
På vägen mellan 3 och 4 var min plan (ja, jag hade faktiskt en plan) att följa kanten på kalhygget ut till vägen. Men kalhygget upplöstes liksom gradvis i träsk och lera och elände och det tog sju svåra år att nå till vägen.
Böjen till 5an, ut på vägen? Jag var överj...trött helt enkelt.
De röda markeringarna på rutten på väg till 6an? Jo, det var där jag tappade skon i ett dyhål. Det var så länge sedan jag var ute och orienterade (om man inte räknar förra helgens skuggrunda med sonen) att jag helt enkelt hade glömt bort att knyta orienteringsknut på skosnörena. De gick upp. Skon trillade av. Jag hade ett elände att hitta den igen, att tömma den från dy och att få den på mig igen.
Krokarna vid 10an?. Nä. Jag orkar inte. Det var helt enkelt många stenar där, OK?